Institutionell tillit och flerspråkiga familjers tillgång till offentlig service

[Översatt till svenska, ursprunglig blogtext på finska: www.soskieli.fi]

Katarina Iskala-Blomster, sakkunnig, Ihmiskaupan uhrien auttamistyö, Brottsofferjouren
Hanna Kara, forskare, SOSKIELI-projektet, Åbo Akademi och Helsingfors
Eveliina Heino, forskare, SOSKIELI-projektet, Åbo Akademi och Helsingfors universitet
Camilla Nordberg, forskare, SOSKIELI-projektet, Åbo Akademi

I den här texten diskuterar vi flerspråkiga barnfamiljers tillgång till offentliga tjänster och deras förtroende för servicen. Vi fokuserar också mera allmänt på frågan om kunskaper i andra språk inom socialt arbete och andra offentliga tjänster. Med flerspråkiga serviceanvändare eller brukare menar vi personer som behärskar andra språk, men inte de som används inom välfärdsstatens institutioner (finska eller svenska). De kan också kallas andraspråkiga. Som utgångspunkt för vår text använder vi oss av forskning i ämnet samt av författarnas erfarenheter av ämnet, som professionell och forskare.

Institutionell tillit kan undersökas både i relation till personer som jobbar inom institutionerna och till institutionen som helhet, samt till servicesystemet i vidare bemärkelse (Heino & Lillrank 2020). När brukare inte behärskar de så kallade institutionella eller officiella språken, kan det förstärka de maktasymmetrier som redan finns i institutionella möten, ifall den professionella har ensidig makt över språket och kommunikationen samt dessutom expert- och beslutsfattandemakt (ibid.).

Heino & Lillrank (2020) påpekar att det är viktigt att människor får behålla sitt handlingsutrymme när de väljer att lita på offentliga tjänster och dess aktörer. Det finns också moraliska förväntningar på att föräldrar skall klara av att hitta nödvändig information, ordna stöd för sitt barn samt agera i sitt barns bästa intresse (Heino et al. 2024, i tryck). Eventuella skillnader mellan föräldrars och professionellas målsättningar och förväntningar på arbetet kan, om de inte uppmärksammas, leda till misstro hos brukarna gällande den professionellas kompetens och huruvida den professionella ser till ens intressen (Heino & Lillrank 2020).

Språkskillnader är kopplade till tillgänglighet och användning av tjänster på många sätt, inklusive information om tjänster och institutionella möten, information om beslut och insatser samt möjligheter att begära motiveringar till eller ändringar av beslut. Att få tillgång till service kan innebära många telefonsamtal och aktivt sökande efter rätt service, ofta utan de resurser eller färdigheter som skulle krävas. Servicebrukare som talar andra språk kan till exempal sakna eller ha felaktig information om hur de får tillgång till tjänster, vilka tjänster de har rätt till, vilka tjänster de kan ansöka om och om hur man når en socialarbetare eller annan professionell utanför kontorstid. Dessutom är avsaknaden av ett gemensamt språk ett kommunikationshinder som institutionen har ansvar för att försöka övervinna.

En bakomliggande orsak till detta kan vara brukarens erfarenheter av ojämlikhet och missförstånd gällande ens situation. Den professionella kan ha underlåtit att ingripa eller ställa ytterligare frågor, till exempel när brukaren rapporterat problem i sin familj eller så har saker bortförklarats ”kulturella grunder”. Brukarna kan också känna misstro mot tolkar och deras tystnadsplikt, eller så kan tillgången till tolkar i ett visst språk vara begränsad. Å andra sidan kan en konstruktiv och förtroendefull relation till en kontakttolk vara viktig för fortsatt samarbete och institutionellt förtroende, men upprepade konkurrensutsättningar av tolktjänster gör det svårt att upprätthålla relationen mellan brukare och tolk (Koskinen 2018; Nordberg & Kara 2022).

Att bygga upp tillit till service kräver tid, vilket ofta saknas, särskilt när det gäller den offentliga sektorn. Föräldrars erfarenheter av att inte få tillgång till tjänster på grund av till exempel resursbrist och långa kötider kommer sannolikt också att minska tilliten och undergräva deras vilja att använda vissa tjänster i framtiden. En annan faktor som minskar förtroendet är att personalen byts och att informationsluckor uppstår både när personal byts ut och när servicen flyttar från en plats eller region till en annan. Om tröskeln för att kontakta välfärdsservicen redan är hög, till exempel på grund av brist på ett gemensamt språk, är det särskilt viktigt att man tar hänsyn till brukarens situation och problem, och arbetar med dem på lång sikt.

Westlake & Jones (2018) menar att i flerspråkiga möten mellan socialarbetare och barnfamiljer, och när man arbetar med tolkar, använder man inte alltid tillräckligt klargörande följdfrågor i situationer där kommunikationen brister eller är tvetydig. Detta är en utmaning för förtroendeförhållandet mellan brukaren och den professionella. Flerspråkighet behöver inte i första hand eller enbart vara en utmaning, utan flerspråkiga servicemöten kan också uppmuntra personalen till att få större kännedom om och förståelse för det institutionella språket, öppna upp termer och akronymer samt att vara så tydlig som möjligt (Gustafsson et al. 2023).

Att bara översätta information från ett språk till ett annat är därför inte tillräckligt (Greenwood et al. 2015); för att stärka flerspråkig kompetens och kommunikation krävs en rad olika åtgärder. Vi listar några av dessa nedan:

  • Tillräckliga resurser för användning av professionella kontakttolkar.
  • Satsa på samarbete mellan professionella tolkar och socialvårdens personal, till exempel genom utbildning.
  • Tillhandahålla information om tjänster och stöd på flera språk och på ett ändamålsenligt sätt.
  • Ta hänsyn till mångfalden av språkkunskaper vid rekrytering, och rekrytera personal med olika språkbakgrund.
  • Involvera flerspråkiga klienter i utformningen av tjänster.
  • Användning av klarspråk.
  • Användning av visuellt material.
  • I en flerspråkig servicesituation är det viktigt att öppna upp eventuella oklarheter och även ge tid för diskussion, genuina möten och uppbyggande av relationen.
  • Familjemedlemmar, särskilt minderåriga barn, bör inte användas som tolkar och översättare.
  • Det behövs fler kanaler för kontakt med låg tröskel, och förebyggande rådgivningstjänster.

Referenser

Greenwood, N., Habibi, R., Smith, R., & Manthorpe, J. (2015). Barriers to access and minority ethnic carers’ satisfaction with social care services in the community: A systematic review of qualitative and quantitative literature. Health & Social Care in the Community 23(1), 64–78.

Gustafsson, K., Norström, E., & Åberg, L. (2023). Social workers as targets for integration. Nordic Social Work Research. Doi:10.1080/2156857X.2023.2256737.

Heino, E., & Lillrank, A. (2020). Institutionaalisen luottamuksen rakentuminen: Maahanmuuttajataustaiset perheet perus- ja vammaispalveluiden käyttäjinä. Sosiologia 57(4), 346–362.

Heino, E., Kara, H. & Lillrank, A. (2024, tulossa) Contesting universalism in Finnish health and social services: Experiences of migrant parents with disabled child. Teoksessa Clarke, K., Lee Oliver, L. & Ranta-Tyrkkö, S. (toim.) Decolonizing Social Work in Finland: Racialisation and Practices of Care. Bristol, Policy Press.

Koskinen, K., Vuori, J., & Leminen, A.-K. (2018). Johdanto. In Koskinen, K., Vuori, J., & Leminen, A.-K. (toim.) Asioimistulkkaus: Monikielisen yhteiskunnan arkea. Tampere: Vastapaino, s. 7–28.

Nordberg, C. & Kara, H. (2022). Unfolding occupational boundary work: Public service interpreting in social services for structurally vulnerable migrant populations in Finland. In Language Policies for Social Justice, edited by Christopher D. Mellinger & Esther Monzó-Nebot. Special issue, Just. Journal of Language Rights & Minorities, Revista de Drets Lingüístics i Minories 1 (1–2): 137–162.

Westlake, D., & Jones, R. K. (2018). Breaking Down Language Barriers: A Practice-Near Study of Social Work Using Interpreters. British Journal of Social Work 48(5), 1388–1408.