[Översatt till svenska, ursprunglig blogtext på finska: www.soskieli.fi]
Eva Rönkkö, Pensionärerna rf
Tuulikki Hakala, Pääkaupunkiseudun omaishoitajat ry
Meri Kulmala, SOSKIELI-hanke, Helsingfors universitet
Antero Olakivi, SOSKIELI-hanke, Helsingfors universitet
Människor flyttar allt oftare, av olika anledningar, från ett land till ett annat. Som ett resultat av migrationen blir den finska befolkningen mer diversifierad. Dessa förändringar återspeglas också i den äldre befolkning. I förhållande till befolkningens storlek växer andelen äldre med utländsk bakgrund i Finland, i internationell jämförelse, exceptionellt snabbt (Ciobanu et al. 2017). Helsingforsregionens befolkningsprognos 2018-2035 visar att andelen äldre personer från språkliga minoriteter kommer att tredubblas under de kommande femton åren.
Denna förändring sätter också press på offentliga tjänster för äldre, eftersom befintliga tjänster inte kan ge stöd till brukare med olika bakgrund. Ett ökat antal äldre personer från språkliga minoriteter vänder sig till organisationer för att få hjälp med att navigera i servicesystemet. Denna förändring syns tydligt på organisationsfältet.
Den nordiska välfärdsstaten har länge byggt på principerna om universell tillgång till tjänster och jämlikhet. Många brukare från språkliga minoriteter står dock utan tjänster som uppfyller deras behov, även om de har rätt till sådana.
I forskningslitteraturen har till exempel Suvi Keskinen (2012) talat om den så kallade paradoxen med universellt bemötande, som å ena sidan undviker att stigmatisera människor som annorlunda, men å andra sidan ignorerar brukarnas olika livssituationer och den därav följande olika tillgången till tjänster.
Vertikal och horisontell mångfald
När det gäller brukare som tillhör språkliga minoriteter finns det tydliga brister i hur det finska servicesystemet fungerar. I en färsk rapport om hur äldre människors rättigheter förverkligas, som överlämnades till den finska regeringen av Claudia Mahler, expert från FN:s råd för mänskliga rättigheter, konstateras till exempel att de mänskliga rättigheterna för äldre människor som tillhör språkliga och kulturella minoriteter inte förverkligas inom det nuvarande finska servicesystemet (Människorättscentret 2023). Den snabba digitaliseringen av service bådar inte heller gott för den närmaste framtiden.
Rättigheterna för äldre personer som tillhör minoriteter riskerar att inte förverkligas, både för nya migrantgrupper och äldre minoriteter. Behoven hos de äldre i Europas enda ursprungsbefolkning, samerna, passar inte alltid in i tjänstesystemets antaganden, och detsamma gäller för den romska minoriteten.
Uppfattningen om den finska äldre befolkningen som homogen, bestående huvudsakligen av finsk- eller svensktalande äldre, återspeglas i det nuvarande servicesystemet. Äldre människor från språkliga och kulturella minoriteter är inte erkända och sedda. Politiker och tjänsteleverantörer har gradvis blivit medvetna om den vertikala mångfalden hos den äldre befolkningen, dvs. det stora åldersspannet hos de äldre, men den horisontella mångfalden förblir dold. Med horisontell mångfald menar vi den språkliga och kulturella mångfalden inom en specifik åldersgrupp, t.ex. åldersgruppen 60-70 år.
Organisationernas många roller
I dagens Finland gör organisationer ett viktigt arbete för äldre personer från språkliga och kulturella minoriteter, till exempel genom att förespråka deras rättigheter och intressen, stöda deras dagliga liv samt möten med servicesystemet och tillhandahålla tjänster för dessa grupper.
Detta återspeglar mer allmänt den breda samhälleliga roll som organisationer har. Å ena sidan är syftet med en organisation att tillhandahålla en arena för sina medlemmar och att göra deras röster hörda i samhället. Organisationer har en roll att spela när det gäller att främja social rättvisa och social solidaritet. Påverkansarbete som syftar till förändring är till sin natur konfliktskapande, eftersom förändring inte kan lyckas utan att servicesystemet erkänner behovet av förändring (t.ex. Ilmonen 1998).
Å andra sidan har organisationer också tillhandahållit tjänster och gör det i allt högre grad genom köptjänster. I och med strävan efter att göra välfärdsstaten mera effektiv har det uppstått en ny tredje sektor, som blir en del av den offentliga servicestrukturen med tjänster till salu (Pyykkonen 2023).
Vid sidan av de traditionella organisationer som redan har identifierats och förhandlat om sin plats i det offentliga servicesystemet har nya föreningar uppstått till följd av migrationen. De fokuserar till exempel på att stödja äldre människor från språkliga minoriteter i deras dagliga liv. Dessa organisationer har också alltmera kontakt med sina brukare, till exempel eftersom digitaliseringen av offentliga social- och hälsovårdstjänster praktiskt taget utesluter många andraspråkiga brukare från servicesystemet och organisationerna erbjuder stöd för att sköta ärenden digitalt (t.ex. Buchert & Wrede 2021; Buchert et al. 2022). Dessa utmaningar framträder tydligt i SOSKIELI-projektets forskning och lyfts också fram i den ovannämnda FN-rapporten om förverkligandet av mänskliga rättigheter för äldre i Finland.
Arbetet i dessa organisationer, som främjar minoritetsgruppers intressen, förblir dock ofta i den så kallade informella gråzonen mellan de formella och informella servicesystemen. Deras roll förblir därmed okänd och icke-erkänd.
Även om man värdesätter expertisen hos organisationer som stöder marginaliserade brukare, tar man inte hänsyn till deras roll som mellanhänder mellan brukarna och servicesystemet när systemet utformas. Situationen blir ohållbar av att servicesystemet inte når ut till de ”nya” medlemmarna i samhället och att det inte finns något ”utrymme” i servicesystemet för politiska förändringar eller uppsökande arbete, där man söker hjälp från det organisatoriska fältet.
Åtminstone på strateginivå försöker offentliga myndigheter stärka samarbetet med organisationer. Detta är en bra utveckling, men den kräver också att man identifierar smärtpunkter och har viljan att lösa eller acceptera dem som en del av samarbetet.
Spänningar och smärtpunkter
Ur ett organisatoriskt perspektiv kan åtminstone tre smärtpunkter identifieras i samarbetet mellan det formella servicesystemet och tredje sektorns organisationer. En av dem är identifieringen av de olika rollerna för offentliga tjänster och den tredje sektorn. De offentliga tjänsternas roll och uppgifter bestäms av lagstiftningen, medan organisationernas verksamhet grundar sig på deras autonomi. Organisationerna definierar sina egna uppgifter och mål. I idealfallet grundar sig partnerskap mellan organisationer och det formella servicesystemet på jämlika förhandlingar och avtal om samarbetets innehåll och regler. I verkligheten är organisationernas uppgifter i samarbetet mellan organisationer och lokalsamhällen ofta förutbestämda.
Den andra smärtpunkten gäller organisationernas roll som lobbyister. I bästa fall kan man i samarbetet mellan organisationer och samfund utnyttja organisationernas förståelse för brukaren, vilket i sin tur kan användas för att gemensamt utveckla väl fungerande och tillgängliga tjänster. Men organisationernas påverkansarbete som utmanar det offentliga systemet kan också upplevas som pinsamt, vilket kan leda till att man drar sig för att samarbeta.
En tredje smärtpunkt gäller användningen av den expertis som finns inom organisationer på ett sätt som döljer deras roll. Kommunerna är intresserade av och använder gärna organisationernas arbete och expertis i sitt utvecklingsarbete för att nå och stödja människor, men slutresultatet är att det grundarbete som organisationerna gör för att lyfta fram utvecklingsbehov eller utveckla lösningar ofta är osynligt eller anammas av kommunerna som egna.
Förklaringar och framåtblickande
Det finns många förklaringar till spänningarna. Den viktigaste är att samarbetsstrategierna saknar de strukturella reformer, med hjälp av vilka ett verkligt samarbete utanför ramen för de offentliga-privata partnerskapen kunde skapas. Andra former av samarbete skulle t.ex. behöva baseras på förhandlade samarbetsavtal som klargör parternas roller, uppgifter och resurser.
Förhandlingarna om samarbete bör också ta hänsyn till de många maktasymmetrierna mellan parterna, när det gäller operativa resurser, kunskapshantering och erkännande av expertis. Föreningar är ofta beroende av de lokaler som kommunen tillhandahåller och av finansiering, vilket har en stor inverkan på vad som kan sägas. Bristande ömsesidig kunskap om varandras verksamhet har identifierats som en av utmaningarna i samarbetet mellan organisationer och kommuner (t.ex. Mykrä & Varjonen 2013; Viirkorpi 2013), vilket också kan leda till ömsesidig misstro.
När olika projekt inleds bör både kommuner och organisationer titta närmare på vad som redan har gjorts, oavsett sektor. Resurserna ska inte användas för att uppfinna hjulet på nytt, utan för att tillsammans vidareutveckla beprövade modeller och samla resurser för nya öppningar.
Både organisationer och kommuner bör komma ihåg att brukare ofta är gemensamma, så uppdelningen i ”våra” och ”era” brukare är konstlad. Människors välbefinnande är bådas gemensamma intresse. Detta är en bra grund för att bygga upp samarbete och partnerskap, där man erkänner varandras roller och ansvarsområden.
Referenser
Buchert, U., Kemppainen, L., Olakivi, A., Wrede, S. & Kouvonen, A. 2022. Is digitalisation of public health and social welfare services reinforcing social exclusion? The case of Russian-speaking older migrants in Finland. Critical Social Policy, ennakkojulkaisu.
Buchert, U. & Wrede, S. 2021. ‘Bridging’ and ‘fixing’ endangered social rights in the digitalising welfare state. Teoksessa H. Hirvonen, M. Tammelin, R. Hänninen & E. J. M. Wouters (toim.), Digital Transformations in Care for Older People (s. 54–71). Routledge.
Ciobanu, R. O., Fokkema, T. & Nedelcu, M. 2017. Ageing as a migrant: Vulnerabilities, agency and policy implications. Journal of Ethnic and Migration Studies 43(2), 164–181.
Ilmonen, K. 1998. Uudet ja vanhat yhteiskunnalliset liikkeet. Teoksessa K. Ilmonen & M. Siisiäinen (toim.), Vanhat ja uudet liikkeet. Vastapaino.
Keskinen, S. 2012. Kulttuurilla merkityt toiset ja universaalin kohtelun paradoksi väkivaltatyössä. Teoksessa S. Keskinen, J. Vuori & A. Hirsiaho (toim.), Monikulttuurisuuden sukupuoli: kansalaisuus ja erot hyvinvointiyhteiskunnassa (s. 291–320). Tampere University Press.
Mykrä, P. & Varjonen, E. 2013. Järjestöjen ja kuntien yhteistyö Raha-automaattiyhdistyksen näkökulmasta. Teoksessa K. Häkkilä & M. Tourula (toim.), Järjestöt ja kunta hyvinvointia edistämässä. Näkökulmia järjestö-kuntayhteistyöhön (s. 22–34). SOSTE Suomen sosiaali ja terveys ry.
Viirkorpi, P. 2013. Tietoisuuden ja asenteiden muutos. Teoksessa K. Häkkilä & M. Tourula (toim.), Järjestöt ja kunta hyvinvointia edistämässä. Näkökulmia järjestö-kuntayhteistyöhön (s. 66–75). SOSTE Suomen sosiaali ja terveys ry.